Låter fingrarna skriva av sig själv just nu, inga tankar, bara ord och en jäkla massa känslor!
Tänkte skriva om min älskade ponny kirran! Alltså jag tror inte ni någonsin kommer förstå bandet som vi två hade, alla ryttare får inte sånt band med sina hästar, jag fick det bandet efter ca 1 år med kirran, aldrig att jag har samma band med king! asså det går som inte att förklara, hon kunde läsa mina tankar, tänkte jag galopp, då galoppera om, tänkte jag sväng då svängde hon, tänkte jag vinn, ja vad tror ni hon gjorde? hon vann! hon var en ponny på triljoner och jag tycker alla borde ha en chans att få äga en sån ponny!
Jag vet inte varför jag fick ett sånt starkt band med henne? har ju liksom haft 5 andra ponnyer men aldrig att jag fått en sånt band som jag hade med kirran!
Saknar den känslan faktiskt, att åka till stallet och veta att jag ska träffa den enda på hela jorden som förstår mig som förstår exakt vad jag tänker på och som kan läsa mina tankar!
Kirran var mer än en häst för mig, hon var mitt allt, min bästa vän och jag skulle kunna dö för att få se henne igen! jag älskar den ponnyn så grymt mycket och kommer aldrig sluta älska henne, kommer aldrig sluta tänka på henne, kommer aldrig glömma henne!
Hon var min bebis och vi tog varandra från botten till toppen på 4 år, vi jobbade som ett team, det var vi mor världen!
Och jag kommer så väl ihåg den där dagen Vi har på återbesök hos veterinären för jag tyckte inte att hon var sig själv, dom kollade henne och sa '' allstå den här ponnyn kommer aldrig bli bra, visst du kan ha henne som en gårdshäst men hon kommer aldrig kunna hoppa igen, hon kommer ha ont när du rider henne ''
allt kändes värdelöst just då, ingenting hade någon betydelse, mest av allt ville jag bara skrika rakt ut och lägga mig ner och försvinna, jag minns att jag tog kirran och gick ut, jag satte mig i gräset med henne och börja störtböla, mamma gick in till veterinären och vad dom pratade om vet jag inte riktigt, sen kom hon ut med tårar i ögonen ''.. Vi måste avliva henne, du kan inte ha henne som promenadhäst'' världen stannade upp, vadå avliva? höll ju just på att smälta att jag aldrig kommer kunna rida henne igen. det svartnade för mina ögon och hela våran resa spelades upp i min hjärna, det var allt jag såg, alla vinster, alla tävlingar, alla roliga saker, alla ritter, alla gånger jag suttit hos henne, det var det enda jag såg.
Vi lastade in henne i transporten och satte oss i bilen och mamma sa '' hur ska vi göra? det är bäst att hon får somna in, hon mår inte bra och jag förstår att du är ledsen '' vadå ledsen tänkte jag? jag är inte ledsen, jag är förstörd, min bästa vän på hela jorden, den som förstår mig mest ska avlivas, hon ska dö!
Hela sommaren gick jag och drog ut på tiden, jag ville ha kvar min ponny, jag ville inte att hon skulle lämna mig, inte ännu och inte på det sättet, jag behövde henne fortfarande och jag försökte komma på vad jag hade gjort för att förtjäna att min bästa vän skulle avlivas men jag kom inte på det!
Så kom den, dagen då min älskade skulle lämna mig.
Jag och mamma for till stallet, mockade ur hennes box osv, jag ville bara ta henne och rymma därifrån, ville gräva ner mig själv, ville inte alls det. vi fotade henne lite och tog några kort tillsammans med henne sen for vi iväg, jag grät hela bilresan och sen kom vi fram, jag fick lämna henne på en okänd plats för att dö.. jag stannade kvar där ett tag och jag kände mig så hemsk, tänkte vad hon trodde just då, hon trodde väl att vi skulle tävla eller träna för hon var lika glad och nyfiken som vanligt!
jag gick ut ur stallet men sprang in dit igen för jag ville inte lämna henne, det var som att det var en magnet mellan oss två så fort jag gick 10 meter bort så sprang jag tillbaka igen, tillslut fick mamma säga '' nu måste vi åka'' och då började jag gråta ännu mer, sista gången jag någonsin skulle få se henne!
Vi satte oss i bilen och började köra hem, alltså det var den värsta dagen i hela mitt liv, tror inte det kommer hände nå värre för mig, ingenting kommer slå den dagen, det kändes som att någon slet ut mitt hjärta mitt framför ögonen på mig men jag fortsatte leva ändå.
There's nothing like us, There's nothing like you and me♥
